De låg tätt intill den smutsiga pälsen och lyssnade på den vita kattens långsamma och nöjsamma andetag. Människor och katter låg sida vid sida, fullkomligt beroende av varandra, fullständigt jämlika. Alla fann de en viss trygghet i varandra under den kalla nattens drömlösa sömn, alla utom Maria.

Maria låg vaken och tuggade oroligt på några benflisor. Hon visste att hon hade börjat ses som en utböling i flocken, trots att hon var en av de äldsta. Hon var den första som hade mött den vita hankatten, en vinter för många år sedan. Han hade strukit sig emot henne och lett henne till ett övergivet hus där de fann värme och föda. Det var en enkel tillvaro de skapade tillsammans och konstigt nog kände aldrig Maria någon längtan tillbaka till livet utanför. Sedan dess hade flocken bara växt. Katter från hela staden hade sökt upp deras boplats och så småningom dök det även upp människor, de flesta fruktansvärt undernärda, svaga och sjuka.

De talades aldrig vid, människorna; de talade bara flockens gemensamma språk: ilska genom aggressivitet och våld, glädje genom ömhet och kärlek. Det hade gått flera år sedan Maria hade yttrat ett enda ord, och ännu längre sedan någon hade brytt sig om att lyssna på henne. Hon hade en annan tillhörighet nu. Men under månens svaga ljus och med köttets råa bismak i munnen kände hon sig bara bitter och deprimerad.
     
Den vita katten hade förskjutit henne och tagit en av de yngre kvinnorna i Marias ställe. De låg tätt intill varandra hela dagarna och den vita katten hade fräst och bitit så fort någon kom i närheten. Maria hade fått ta hand om alla barnen och kattungarna medan den vita ledarkatten och den unga kvinnan hade skött sig själva. De andra männen hade följt hans initiativ och stötte även de bort Maria, lämnade henne till en tyst vrå av huset med alla barnen. Barnen låg nu hopkrupna mot henne, helt bekymmerfria, medan hon satt och mådde illa över sin exil, sin dåliga föda och sin sjuka kropp. Barnens oskyldiga och friska små gestalter låg varma mot henne och rörde sig stundom med små drömdrivna ryck. Hon kände en ofattbar lust att hålla sig nära barnen, dela deras värme och liv. Hon kröp närmre och lade sig ned bland dem och höll ansiktet tätt intill en av de minsta barnens mage, den unga kvinnans första dotter.
     
Medan hon låg där kunde hon inte sluta tänka på sin framtid i flocken. Den unga kvinnan var viktigast för dem nu. Hon kunde få många barn och skulle säkert komma att föda en stor del av männens avkommor. Hennes döttrar skulle i sin tur förstora flocken ytterligare och tids nog skulle de nog bli så många att en del skulle behöva flytta någon annanstans. Men det var långt tills dess, långt efter Maria hade lämnat dem och fallit bort i glömska.

Marias tillfälliga lugn stördes av dessa giftiga tankar. Barnens nattro förvandlades istället till bitska pikar, hån mot hennes svaghet och hopplöshet. Vad förtjänade de att ligga så förnöjt med hela världen framför dem? Varför förtjänade de flockens kärlek och inte hon? Hon ryckte ilsket till och satte händerna runt den unga kvinnans barn, fingrarna tätt inpå den späda halsen. Den lilla flickan vaknade inte utan låg stilla i Marias grepp tills hon inte ens rördes av sina små andetag. Medan barnets liv tycktes lämna kroppen förde Maria kroppen till sin mun. De hårda åren och den dåliga födan hade gjort henne anpassad för att äta rått och svårtuggat kött. Maria kände ingen ånger, ingen sorg. Det enda hon kände var en ändlös hunger och ett djupt etsat hat för livet, för barnen och för flocken.

I det efterföljande ursinnet kunde Maria inte längre känna deras illvilja. Hon kände aldrig deras angrepp. För medan flocken grävde fram sina älskade ur höljet som en gång hade varit deras vän och like, fann Maria bara en bedrövlig glädje i att slutligen vara i flockens mittpunkt.