12 augusti, 18–

Något märkligt har vederfarits mig. Ibland tycks mig livet vara en lång serie av upprepningar, utan vare sig fenomen eller förvåningar, men när jag nu skriver dessa ord är det med en väldig glädje över något som har skett, utan tvekan om att det enbart skulle ha varit en illusion eller ett hyss på min bekostnad.

Jag har alltid hållit mitt yrke i högsta anseende, såsom alla yrkesmän borde. Det är en respektabel tjänst, helt enkelt, men ändå ett traditionellt och till viss del ordinärt arbete. Men efter föregående natt, fem år efter jag fick äran att deklarera mig Drömmäster, börjar jag undra om jag inte har välsignats med några ytterst ovanliga gåvor som inte gör sig gällande för mina kollegor. Ni förstår, inatt drömde jag för första gången i mitt liv.

För den oinvigde kan detta tyckas lustigt. Vi drömmer väl allihop, var och varannan natt, kanske ni skrockar när ni läser detta, men så är icke fallet! Det är inte alla människor som har anlag att bli drömverkare. De flesta av oss blir initierade som lärlingar vid tidig ålder. Jag personligen lämnade barndomshemmet redan när jag var fem år fyllda, varpå jag spenderade resten av min barndom i hårt arbete på Klaus Mannheims Läroverk för Drömkonstruktion. Om nätterna var vi alla vakna och studerade de gamla drömmästarna medan de satt framför instrumenten, mentalt resandes i metasfären, från en människa till en annan. Om dagarna sov vi i källarutrymmet, undan från solen, helt drömlösa. Jag minns fortfarande hur vi låg där på halmbäddarna och stirrade ut i intet i flera timmar innan vi slutligen fick komma upp igen. Även om vi också behöver vår vila är det ytterst få timmar vi sover. Och vi drömmer aldrig.

Med min teoretiska bakgrund från skolan har jag en god inblick i hur drömmandet i sig fungerar. Jag förstår den genomgående teorin och jag känner till de olika sinnesintrycken som gör det svårt för den sovande att skilja på vad som är verkligt och vad som enbart är fantasier. Men liksom mina kollegor hade jag aldrig upplevt det själv. Trots att jag genom mitt arbete har skänkt tusentals drömmar, fantasier och synbilder åt främmande människor hade jag aldrig erfarit ens den minsta dagdrömmen under mina tjugosju år i detta liv.

Det var precis efter mitt vanliga midnattsskift, efter att jag hade lagt undan elektroderna, stängt av motorn och hällt ut den fräna driftvätskan genom fönstret, som en plötslig trötthet slog mig. Jag kände hur jag helt plötsligt inte klarade av att förflytta mig till sovrummet, så jag lutade mig fram över bordet och vilade mitt huvud på ena armen. Kort därpå somnade jag och när jag sedan vaknade, flera timmar senare, mindes jag allt.

Det hela förekom mig väldigt underligt till en början. Precis som om jag voro vaken kunde jag se tydliga former av en kvinna och ett tvättställ ute i en trädgård. Allting jag såg och kände talade för att jag faktiskt var där. Ljuset föll naturligt i hennes blonda hår och ljudet som uppkom när hon drog och slet i tyget i såpvattnet var oerhört verkligt. När jag hade stått där och tittat på hennes rygg en stund beslutade jag mig för att gå närmare och bemöta hennes ansikte. Men när jag väl hade kommit fram och tagit henne lätt på axeln föll kläderna till marken utan ett spår kvar av kvinnan. Jag vaknade till och var alldeles förvirrad och yr, mitt ansikte alldeles fuktigt av svett. Även nu när jag tänker tillbaka på händelsen gör den mig nervös och, till viss mån, även förtjusad. Jag undrar om jag har sett henne någonstans och om jag kan tänkas hitta henne här i verkligheten.

13 augusti, 18–

Det föreföll mig idag hur grå och själlösa mina yrkesbröder verkligen är. Vi satt och superade i gilleshuset och jag försökte förklara för dem vad jag hade upplevt. Jag berättade om min dröm in i minsta detalj, beskrev känslan av klänningen i min hand när den plötsligt föll livlös till marken, hur bubblorna från såpvattnet flög med vinden och reflekterade solljuset från bortom kullarna. De få som faktiskt lyssnade på mig under hela min monolog rynkade bara på pannan och pratade om andra, mer konkreta saker, som hur många brödbitar de hade ätit till frukost eller vad hunden ute på gården hade haft för sig innan middagstid.

Efter min dröm har jag märkt att jag finner dessa ting, som vi så ofta talade om tidigare, helt triviala. Jag har själv inte kunnat sluta förundras över hur min korta dröm har påverkat mig och mina känslor. Jag kan inte längre släppa tanken om dessa bilder. Det är som att mina tankar flyktigt undviker verkligheten när jag minst anar det. Huset och kvinnan är lika närvarande nu som när jag första gången såg dem i drömmen.

Med de andra drömverkarnas bleka gestalter i åtanke gjorde jag slag i saken och beställde nya kläder. Medan jag fortfarande ämnade bära mina arbetskläder med högsta stolthet fann jag det oumbärligt att bära samma trista paltor som de andra. Jag krävde färg och liv omkring mig, och redan samma dag kom det bud med de första två kostymerna från skräddaren. Jag har aldrig sett bättre ut.

Jag drömde även inatt. Denna gång var jag beredd och lyckades ta mig till sovrummet på morgonkvisten och låg ordentligt nerbäddad när jag slutligen stängde ögonen. När jag vaknade på eftermiddagen kunde jag minnas hur jag hade befunnit mig utanför huset igen, men att det hade regnat kraftigt och att starka vindar slog över gräset. Jag slog på dörren i hopp om att bli insläppt och få skydd från ovädret, men ingen svarade på mina rop och ingen kom till min hjälp. När jag vaknade var jag återigen alldeles svettig och jag var tvungen att ligga stillsam i sängen och återhämta mig från de häftiga och oroväckande upplevelserna som sömnen hade givit mig.

15 augusti, 18–

Människor är underliga och förtjusande varelser! Under gårdagens mässa gick jag bort från mina yrkesbröder och satte mig istället längre fram i kyrkan, intill en bedårande ung kvinna och hennes familj. Fadern tittade bekymrat på mig, som om han beräknade mina intentioner utifrån mitt utseende. Jag ställde mig raskt upp och presenterade mig för honom. Han tycktes förvånad över mitt lättsamma sätt och det gladde mig med vilken öppenhet han bemötte mig. Jag kunde heller inte låta bli att notera ur ögonvrån hur dottern tittade på mig med förundran, och det var med sant nöje som jag accepterade deras inbjudan på middag efter mässan. Liljeqvists gods låg bara ett fåtal kilometer från kyrkan och jag fick äran att dela vagn med dem dit.

Under resans gång lyckades jag växla några ord med dottern, Ofelia, även om hon mest svarade med korta och måttfulla svar på mitt tilltal. Jag funderade över vad hon tänker på när hon tittar på mig, vad hon tror och hoppas om livet och vad hon drömmer om natten. Middagen var en ren formalitet och gav mig inte mycket chans att komma henne närmare. När jag hade delat två glas sherry med hennes far, tog jag min hatt för att gå. När jag väl var hemma förberedde jag apparaterna för en längre session och lutade mig sedan tillbaka i fåtöljen, sökandes i metasfären efter Ofelia och hennes oskuldsfulla gestalt.

Efter ett långt och tröttsamt letande bland alla de sovande människorna i socknen fann jag henne till slut. I metasfärens dimmiga skynke kunde jag slutligen vila min blick på henne. Det är märkligt hur fascinerande de drömlösa människorna är för mig nuförtiden. De är som barn som med lustfylld förväntan inväntar julbocken om vintern. Vackra Ofelia låg alldeles stilla framför mig, omringad av de klaraste nyanserna av purpur och indigo. Med en genomarbetad precision tvinnade jag de första trådarna för hennes nattliga drömmar. Hon föll långsamt bakåt i mitt trådverk med ett leende, ovetandes om min inblandning i hennes nattro.

Till skillnad från vad många tror är det inte så att vi drömverkare skapar några drömmar. Nej, vi ger endast en utgångspunkt, en väg för de sovande att ta sig fram på och utforska sina egna, självkonstruerade fantasier. Men när vi väl har gjort detta kan vi lugnt sitta intill dem och observera. Jag gjorde detta, även om det i efterhand kan tyckas fult och fräckt när jag ändå hade kommit att lära känna henne och hennes familj. Till mitt försvar kan jag endast kungöra att hon var mig oemotståndlig, att jag var maktlös att hindra mig själv.

Vad drömmarna kom att utvecklas till blev något av en chock för mig. Jag såg en perfekt avspegling av mig själv som talade långsamt, stundom baklänges. Ofelia sträckte ut sina händer och rörde vid avbildens kind, kysste slutligen hans läppar och förde honom ut till hammocken i trädgården. Vid detta lag blev jag så blygsam att jag fortsatte mitt arbete för natten och lämnade Ofelia till sina drömmar. Aldrig i mitt liv hade jag sett någon drömma om mig.

När jag sedan på morgonen packade ihop mina verktyg och lade mig för att vila somnade jag med ansiktet mot väggen. Ofelia besökte mig i mina drömmar.

16 augusti, 18–

Jag har fyllt mitt hem med alla sorters blommor som går att finna i socknen. Liksom gilleshuset fann jag mitt hem blekt och opersonligt. Jag satt i timmar på förmiddagen idag och bara beskådade alla vackra färger som nu florerar i mitt hem. Jag började även läsa några gamla böcker om flora och lärde mig snabbt deras namn, samt korta fakta om deras spridning och egenheter. Plötsligt avbröts min ensamma meditation av sång utifrån trädgården, varpå jag genast gick ut för att hitta källan till ljudet.

Grannens piga stod sjungandes och hängde tvätt på linor. Jag vill minnas att jag hade hört sången förut, säkerligen flera gånger från just denna piga, men det var inte förrän vid detta tillfälle som jag faktiskt lyssnade. Jag stod stilla i dörröppningen och tittade på henne, lät hennes musik förstärka mina intryck av den vackra naturen. Till slut såg hon mig och stannade upp i sysslorna, avbröt sin sång och avvaktade. Jag sträckte upp handen och vinkade till henne, ropade att, för all del, fortsätt, det är vackert. Hon skakade på huvudet, uppenbarligen road och förvånad över min reaktion, och fortsatte som innan.

Efter det att pigan hade gått in igen begav jag mig till direktör Lindqvists handelskontor för att utbyta några ord i hopp om att återigen bli inbjuden till deras fromma hem och återigen få en chans att träffa Ofelia. Han var mycket upptagen med diverse affärer, men verkade glad att se mig och gav mig några minuter. Han bjöd in mig till kvällsmål på godset. Dagen passerade sedan långsamt. Jag kände mig inte riktigt vid liv igen förrän jag slutligen stod på deras gård och såg Ofelia framför mig. Hon var otroligt vacker. Sedan vårt senaste möte tycktes det mig finnas ett skimmer omkring henne. Jag fann det svårt att släppa henne med blicken resten av kvällen.

När jag till slut måste lämna deras hem tackade jag så gott jag kunde för deras givmildhet, varpå direktör Lindqvist, med en diskret påmaning från sin fru, frågade om jag var intresserad av att ta en promenad med kvinnorna och deras följe i parken efterföljande dag. Med tillbakahållen entusiasm tackade jag ödmjukast och önskade dem alla en god natt, något som flera i sällskapet fann lustigt. På hemresan satt jag tyst i vagnen och dagdrömde om Ofelia och om vår kommande dag, föreställde mig hur vårt möte skulle utspela sig.

På morgonen, efter det att jag hade försett hela familjen Lindqvist med drömmar, sov jag återigen. Jag och Ofelia vandrade längs med en stenmur, på varsin sida, och höll varandra i handen över den korta muren. När vi hade gått en bit såg jag, på avstånd, det bekanta huset från mina första drömmar och hur den okända kvinnan gick mot huset med en korg i båda händerna. Jag stannade till och släppte Ofelias hand och började springa mot huset igen, men innan jag ens kommit fram till grusgången var dörren stängd och låst bakom kvinnan. Endast korgen låg kvar, med mjuka filtar som fallit ner i gyttjan nedanför vattentunnan. Jag tog upp en filt och kände plötsligt en djup sorg som jag inte förstod, varpå jag vaknade med tårar i ögonen, liggandes på sidan med knäna upp mot bröstet.

17 augusti, 18–

Skärrad som jag var begav jag mig för att möta Ofelia, hennes mor, deras tjänare och paret Gripe, goda vänner till Lindqvist som hade närvarat vid middagen efter mässan. Maken var officer i flottan och hans maka var en ung kvinna med ett gott skratt och en lättsam röst. Under större delen av promenaden verkade de flesta i sällskapet intresserade av att ställa de mest besynnerliga frågor till mig, om min bakgrund, mitt yrke och varför det kom sig att alla andra av mina gelikar klädde sig i grått medan jag själv klädde mig i färgglada tyger. Min något diffusa förklaring var att jag misstänkte att mina kollegor tog sitt arbete på alldeles för stort allvar, så till den grad att de hade försummats av det och inte längre såg någon glädje i det vakna livet. Jag medgav även att jag själv hade haft mina mörka perioder, men att jag nu inte kunde låta bli att förundras över de vackra miljöerna som omringade oss och de fascinerande människorna som bebodde dem.

Jag talade om några av de olika växterna i parken för sällskapet och vad som var just unikt för varje enskilt exemplar. Ofelia verkade road av mitt anförande och uppmanade mig flera gånger att berätta om några växter som hon pekade ut i grönskan. Om hon bara hade vetat att jag hade läst mig till all kunskap bara en dag tidigare.

När vi slutligen hade nått fram till en plats intill sjön packade tjänstefolket upp mat, stolar och bord åt oss och vi satte oss ner för att äta i den ljumma solvärmen. Ofelia hade äntligen blommat ut och var ett riktigt angenämt sällskap. Hon lät det aldrig bli tyst runt bordet och riktade ständigt nya frågor till mig som jag gjorde mitt bästa för att besvara. Jag blickade emellanåt mot Ofelias mor som, utan att låta självgod, verkade ha accepterat mig som en respektabel man av god börd.

Vår tid tillsammans nådde sitt slut alldeles för fort, och efter att jag tagit farväl av resten av sällskapet fick jag och Ofelia ett ögonblick för oss själva. Jag höll hennes lena hand i min och strök henne lätt på handryggen med tummen. Hon tittade upp mot mig och jag kunde, på så nära håll, se reflektionen av solen i hennes blå ögon. Jag tog ett vågat beslut därpå och böjde mig långsamt ner och kysste hennes hand, alldeles lätt, och lät henne gå. När jag såg henne gå på stigen till godset längtade jag till den dag hon skulle gå likadant mot mitt hus. Jag säger längta, för jag vet att vi båda vill samma sak, och ödet tycks le mot oss.

I min dröm kunde jag också se henne dansa och skratta framför mig. Hon ledde mig till en stenbänk i syrenbersån bakom ett stort hus. Vårt hem, skulle jag tro. Hon satte sig ned och förde mig ner intill henne, våra händer i ett fast grepp över hennes knän. Men medan vi satt där regnade det kraftigt och färgen på det ståtliga huset flagnade, träpanelerna förmultnade och föll isär. Efter en kort stund var hela huset blottat och däri stod en ensam, okänd man och sågade sönder trappräcket upp till övervåningen.

Jag vaknade och satt länge och begrundade detta. med morgonsolens långsamma stigning som enda sällskap.

18 augusti, 18–

Trots att jag inte längre söker de andra drömverkarnas sällskap kunde jag inte låta bli att sakna deras trofasthet efter ännu en oroväckande dröm. Jag passade på att äta middag i deras sällskap i hopp om att finna ro i deras lugna tillvaro, men vad jag fann var bara mer skäl till oro och plåga. Efter att ha passivt lyssnat på ett samtal om diverse insekter som hade hittats inne i gilleshusets köksförråd blev min matro plötsligt avbruten av en av våra bröder, en ranglig och bräcklig typ, som satte sig intill mig utan att fråga om min tillåtelse. Jag muttrade lite förargat åt honom och gav honom, motvilligt, plats, varpå jag återupptog ätandet. Men hans oförskämda sätt slutade inte där, utan när han slutligen satt sig till rätta viskade han en fråga till mig, om jag hade börjat förälska mig i Lindqvistflickan.

Jag satte nästan maten i halsen innan jag greppade tag i honom och tryckte upp honom mot väggen bakom bänken. De andra tystnade genast och tittade förvånat på oss. Jag bet ihop tänderna och släppte ner kraken, men förde ut honom från gillesstugan för att samtala med honom i ensamhet.

När jag fått ut honom till bakgården hötte jag med min näve i ansiktet på honom och ville att han skulle förklara sig. Den ranglige mannen höll upp sina händer och uttryckte, mellan grova hostningar, att han inte ville mig något illa. Jag krävde att han skulle presentera sig, och han angav sitt namn som Edmund, lärling Edmund. Det framgick för mig då att jag hade missat hans lärlingsdress och att jag nästan inte kunde urskilja gillets olika medlemmar längre.

”Jag vet att ni drömmer, mäster Cedric”, sade han. ”Faktum är att det är jag som är orsaken till era drömmar.”

Till en början var jag skeptisk. Jag visste att det inte gick att binda drömtrådar till andra drömverkare, det är bland det första man får lära sig som lärling. Men när han, i detalj, beskrev hur han hade observerat mig på avstånd och slutligen hade funnit mig en tidig morgon i metasfären, på gränsen till sömntillstånd, var jag inte längre så betvivlande. Han berättade för mig hur han långsamt hade närmat sig mig, och när jag slutligen var så nära gränsen att han inte längre kunde skilja vilken sida jag var på gjorde han ett försök. Till en början hade det sett ut som ett misslyckande, men plötsligt kunde han se den bekanta effekten av en sovande som långsamt börjar skapa sina drömmar. Han återberättade in i minsta detalj hur drömmen hade sett ut, och medan han inte hade fått samma känsloreaktioner som jag för dessa bilder hade han blivit desto mer upprymd när jag återberättade det dagen därpå vid middagen i gilleshuset. Det hade sporrat honom att göra ett nytt försök. Trots att det fortfarande var utmanande hade jag varit mer åtkomlig andra gången. Efter den andra lyckade genomföringen började han bli självsäker och trodde att han skulle kunna genomföra det varje kväll. Han försökte även med andra i gillet samma natt, men ingen annan verkade tillgänglig.

Var natt under veckan fascinerades han av mina drömmar och observerade, på avstånd, hur det verkade påverka mitt vakna liv. Medan han inte förstod vad jag såg i Ofelia beundrade han att någon så erfaren inom vårt yrke kunde utveckla så starka känslor. Därför var det med viss avhållsamhet som Edmund informerade mig om att han inte kunde fortsätta.

Jag blev upprörd, hetsade honom till att förklara varför och oroade mig över vad detta skulle innebära för mig. Han förklarade lugnt och resonligt att det hade blivit för svårt de senaste gångerna och att han hade skadat både sina verktyg och sig själv flera gånger. Han tog av sig handskarna och drog upp sina ärmar. Hans händer var alldeles förbrända och variga, och med en gest visade han att såren även uppenbarade sig på hans bröst. Jag försökte förklara för honom att vad han hade gjort var ett genombrott inom verksamheten och att jag måste informera det nationella huvudkontoret om händelsen. Kanske kunde de, genom detta exempel, lära sig något nytt och lära upp en ny generation av drömverkare, som alla kunde binda drömmar till drömverkare. Jag var entusiastisk och övertygad om att det fanns kunskap att återvinna ur dessa händelser, även om unge Edmund inte längre kunde genomföra detta under. Edmund verkade dock inte särskilt intresserad. Faktum är att han föreföll alldeles sjuklig och förvirrad, så jag vädjade honom att lägga sig och vila i gilleshuset. Jag begav mig genast till mitt arbetsrum för att skriva ner en återberättelse av Edmunds berättelse och mina egna upplevelser för att skicka till det nationella huvudkontoret.

Med brevet liggandes på mitt bord, i detta nu, bävar jag inför tanken att sova efter nattens skift utan Edmunds assistans. Kanske finns det ändå en chans att någon annan kommer att kunna utföra samma sak. Kanske finns det en chans för drömverkare att även vara drömmare.

24 augusti, 18–

Vi har begravt lärling Edmund. Många närvarade och några sade några enstaka ord om honom och hans arbetsamhet. Jag, personligen, var kistbärare och stod längst fram på höger sida. Bakom mig hade jag, i ordning, mäster Wennmark och mäster Klarberg. På andra sidan befann sig mäster Olsson, mäster Rickby och mäster Torndahl. Kistan var ovanligt lätt, i jämförelse med de tidigare tillfällen som jag har utövat detta ansvar. Efter gravsättningen begav vi oss till gilleshuset igen. Det serverades kyckling.

29 augusti, 18–

Fick ett svar från det nationella huvudkontoret på ett brev som skickades för några dagar sedan. De beklagade att min förfrågan kolliderade med lärling Edmunds olyckliga dödsfall, men frågade om jag ändå ville att en representant från huvudkontoret skulle besöka våra lokaler. Jag svarade att det inte längre var nödvändigt.

7 september, 18–

En ung kvinna kom förbi gilleshuset idag och frågade efter mig, varpå hon släpptes in till biblioteket där jag satt och uppdaterade mig om de nya säkerhetsåtgärderna som infördes gällande lärlingars praktik. Kvinnan kom alldeles intill mig, satte sin hand på min axel och tittade ner på mig med uppenbarligt nervösa ögon. Jag ställde mig upp och frågade hur det var fatt och hon förklarade att hon var orolig för mig och undrade om något hade hänt. Jag klargjorda att det senaste som hade hänt var ett förargligt dödsfall och att det, konsekvensmässigt, innebar en omstrukturering i hur vi hanterar upplärningen inom yrket. Hon frågade vem som hade omkommit, varpå jag kortfattad nämnde lärlig Edmund. Hon undrade om han stod mig nära och jag medgav att jag bara hade talat med honom ett fåtal gånger.

Den unga kvinnan verkade, av oförklarliga skäl, upprörd och jag kände att jag, för att lösa upp situationen, borde ursäkta mig för att återgå till arbetet. När jag väl gjort det och tagit farväl kunde jag inte låta bli att lägga märke till hur en ensam tår sakta föll längs med den unga kvinnans kind. Hon sa, med stammande röst, att jag var mer än välkommen att äta kvällsmål på godset om jag skulle finna det i mitt intresse igen, varpå jag tackade utan att för den skull verka vare sig intresserad eller ointresserad.

När hon lämnade rummet och gick ut genom dörren, kunde jag inte låta bli att förundras över en lustig känsla att jag hade träffat henne förr.

9 september, 18–

Efter att ha utvärderat rapporten om incidenten med lärling Edmund, och ha läst mina journaler och kopian av min egen efterfrågan av en representant från huvudkontoret, förbryllades jag över implikationerna av hans agerande på mig själv. Det tycktes mig finnas en koppling mellan mina egna utsvävande journalanteckningar och Edmunds påstådda handlingar. Jag började därför undersöka det hela mer ingående och spenderade de första timmarna av mitt senaste skift åt att övervaka våra gillesmedlemmar genom mina verktyg. Liksom alltid är de uppenbart annorlunda gentemot andra människor. Det finns en viss skörbarhet kring dem som gör att jag inte riktigt vågar närma mig, av risken att de skulle påverkas av min närvaro.

Men en av dessa, en yngre man, befann sig så nära sömntillståndet att jag inte kunde låta bli att påminnas om Edmunds beskrivning av mitt eget beteende. Liksom Edmund observerade jag hur denne man tycktes befinna sig precis på gränsen mellan de olika tillstånden. Jag medger att vad jag gjorde därefter var en risk som jag säkerligen skulle bestraffa, ifall jag skulle ertappa någon av våra andra medlemmar för samma sak. Men när jag väl hade skickat de första trådarna mot denne ovetande individ, förvånades jag av resultaten. Mannens drömmar fullständigt strålade av liv, som om han inte bara drömde för sig själv, utan för hela socknen. Makalösa scenarion och händelser utspelades framför mig, så pass att jag ryggade tillbaka av förvåning. Jag åskådade väldiga lustspel mellan avspeglingar från flera hundra olika människor från vårt län. Jag kände igen några av dem, men de flesta var för mig okända individer som nu, framför mig, dansade runt och talade med varandra.

Framgången gjorde mig bara mer ambitiös. Jag letade upp andra yrkesbröder och, på något oförklarligt sätt, förde dem närmre och närmre sömntillståndet. Jag lyckades, utan ansträngning, upprepa samma mirakel gång på gång. Färgstarka och förtrollande scenarier blommade upp omkring dem och med lekande lätthet jonglerade jag runt dem och skiftade styrkan i mitt tvinnande. När jag slutligen hade fullgjort mitt jobb lämnade jag dem åt sidan och begav mig istället mot de andra människorna i socknen.

Det var där jag återigen påmindes om den unga kvinnan som hade besökt mig, och jag bestämde mig för att söka upp henne. Hon låg stillsam bland dova färger, omringad av en tystnad och ett lugn som stod skarpt mot de tidigare drömfyrverkerierna. Jag gav henne några enstaka, smala trådar och kunde se när hon långsamt började drömma. Det var då, när jag såg mig själv i hennes drömmar, som jag återigen kunde minnas, kunde känna, den tid vi delat och de ord vi talat till varandra. En frustration väcktes inom mig. Att jag inte hade känt igen henne och att jag hade avfärdat henne så barskt! Jag kände inte igen mitt nuvarande jag i min avbild, visste inte att jag kunde uttrycka samma ömhet som hon så uppenbarligt såg i mig. Kanske skulle jag aldrig kunna det. För medan jag bevisligen hade en talang för att ingjuta drömmar i även de mest livlösa, drömlösa människor, var jag inte säker på att någon skulle kunna göra detsamma mot mig. Kanske var Edmund och jag de sista, och enda, av vår sort. Kanske även jag skulle bringa mig i fördärvet, liksom Edmund, på grund av mina handlingar.

Men jag svalde mina tvivel och tittade återigen på Ofelia, såg hur hennes oskyldiga ansikte lyste upp i ljuset av hennes drömmar. Jag anade att insikten om detta, och påminnelsen om vad jag en gång hade varit, inte skulle lämna mig oberörd när jag väl stängt av instrumenten och satt mig ner för att reflektera över detta. Jag kunde återigen se det vackra i hennes ansikte, det förtrollande i hennes fantasi och glädjen i viljan att ge henne mer därav. Därför lutade jag mig närmre och tillät mig att viska i hennes öra.

Jag känner dig nu, men du får drömma för oss båda…