Luften har aldrig varit renare, åtminstone inte som jag kan minnas att jag upplevt det. Det är svalt och just så fuktigt som kan tyckas behagligt. Marken är len, plan, fri från farthinder, där jag glider fram och skär igenom den mjölkvita atmosfären. I början var vi två, cyklandes genom dimman. Nu är den tjockare och jag ser ingen utöver mig själv. Jag ser inget alls förutom dimman, för den delen. En sådan självständighet är emanciperande.

Jag släpper taget om styret och enbart luften som strömmar mot mitt ansikte är en förnimmelse om att jag faktiskt är i rörelse, då allt omkring mig tycks oförändrat. Inga träd som rusar förbi. Inga vilande fåglar som vänder blicken för att se vad som nyss passerat dem. Ingenting. Som att stå i en godsvagn utan öppningar och löpa längs rälsen i konstant hastighet rakt fram, utan ljud eller ljus som bekräftelse på att man är på väg någonstans. Vore det inte för vinden, skulle jag lika gärna kunna stå still.

Det är en fantastisk upplevelse. En fantastisk upplevelse är precis vad det är. Att sträcka ut armarna, göra ett uppehåll i det närmast frenetiska trampandet och för ett ögonblick glömma bort att oroa sig för att man ska kollidera med något eller någon. Nu är det bara jag på den här vägen. Och dimman är mitt enda sällskap, vilket kan låta dystert, men så är inte fallet.

Här finns inte utrymme för känslosvall, röst, åsikter, ånger eller ens hopp. Det finns ingen publik som kan applådera för, eller nedvärdera, mitt utförande, för att även om någon letar efter föreställningen där ute, kan de se mig lika lite som jag kan se dem. Dessutom kan jag inte sjunga för att sången skulle förvridas av mitt leende, och inte gråta för att det inte är berättigat att gråta över outtalade ting. Inte ens minnen ska få plats här.

Men ändå kommer jag inte undan. Jag kan släppa styret, men inte dessa gemensamma hågkomster. Inte ens om jag återupptar trampandet genom detta mjölkvita ingenmansland kan jag undfly den där mysiga kvällen, den där underbara natten, den där melankoliska morgonen, eller det faktum att det är något som saknas. Jag vet det här.

Jag återupptar trampandet.

Om jag riktar framhjulet åt ett håll som verkar vara det rätta, är jag kanske snart hemma igen, i min egen säng, med hennes doft intill och omkring mig.

Jag känner fortfarande fjärilarna fladdra på sina sköra vingar och i mitt huvud sträcker jag mig efter min gåsfjäderpenna och komponerar en text av pubertal karaktär.

Vad kommer hon att tycka när hon läser den?