| Hon ringde till mig för inte så länge sedan. Jag hade ledigt från skolan och var hemma i Stockholm i en vecka. Hon frågade hur jag mådde och påpekade att det var länge sen vi setts. Sist var på hennes väninnas filminspelning. Hon stod bakom kameran medan jag spelade nybakad student. Det var kyligt mellan oss. Hon stod där med sina kattliknande bruna ögon, sina mjuka läppar och sitt enorma, lockiga, rågblonda hår. Hur kunde jag låta bli att falla för henne? Hon berättade att hon skulle åka till New York och stanna där i tre månader. Hon skulle hälsa på mannen hon förälskat sig i i vintras. Jag hoppades i hemlighet att det skulle gå illa, att de skulle göra slut och att hon skulle komma ner på jorden igen. Men hon har sina orsaker, sina behov. Det vet jag mycket väl.
I telefon berättade Engla att hon ville träffas. Jag kände den kyliga bitterheten välla upp inom mig. Nu passar det? Därför förvånades jag när jag hörde mig själv föreslå en fika senare på kvällen. Jag hörde hur hon skruvade på sig, och med sin karakteristiska gnälliga telefonröst berättade hon att hennes pojkvän snart skulle komma till Sverige. Kanske var det ett bättre tillfälle då?
Varför ville hon inte träffas själv?
Hade hon förlorat förmågan att vara sin egen person?
Delade hon sin identitet med någon annan nu? Hon sa att hon skulle ringa.
Hon har fortfarande inte ringt.
Plötsligt minns jag varför hon sårade mig mest. Hon hörde aldrig av sig. Det var en evig kamp att få ta del av hennes tid. Trots detta gav hon intrycket av att inte göra annat än att titta på tv. Sex and the City, det var det hon fullkomligen avgudade. Men jag fortsatte idogt att ringa. Hon beklagade dig och berättade hur mycket hon arbetade för att få nog med pengar att resa till New York. Men jag ville ju också träffa henne. Ända sedan den där nyårsnatten för ett år sedan. Då hade vi något speciellt, tyckte inte hon också det? Hon har fått mig att känna mig behövd samtidigt som frånstött och utnyttjad.
Det hände Engla så mycket det året, jag minns knappt i vilken ordning. En dag stod hon på min tröskel med sin mammas arm runt axlarna. Hennes pappa hade dött plötsligt i tuberkulos. Han hade aldrig funnits där för henne förr men nu fanns det inte ens hopp om en framtid. Han var borta för alltid. Engla var stum. Hennes mamma hulkade och kved om hur hemskt det varit, att de precis besökt bårhuset och att det var bra för Engla att hon fick vara med oss, vänner som verkligen brydde sig. För visst bryr vi oss om Engla, mer än hon tror. Med tom blick satte hon sig i köket och till slut rann tårarna. Vi grät tillsammans, och jag kände mig mer behövd än någonsin.
Hon hade druckit mycket förr, men nu blev det värre, okontrollerat. Vid ett tillfälle, jag tror det var fredag, var vi på Stureplan och dansade. Klockan tre stängde nattklubben och vi gick till ett gatuköp och köpte skräpmat. Vi stod på Kungsgatan bland många andra högljudda glada, ledsna, fulla människor. Engla bet av en bit av sin hamburgare, tuggade lite och spottade ut den. Hon bet i den på nytt, tuggade och spottade ut. När hamburgaren låg upptuggad i en hög på asfalten lutade hon sig mot väggen och försökte spy. Dagen efter pratade vi med henne. Hon började gå på möten och följde sedan aldrig med ut igen.
Den kvällen berättade jag min hemlighet för henne. Jag berättade att jag åtrått henne ända sedan den natten för nästan ett år sedan. Natten då vi körde ut alla för att få vara ifred. Festen hade blivit ljummen och dom flesta hade redan gått. Vems var initiativet? Englas dåvarande pojkväns recept på ett upplivat sexliv? Faktum var att han kom till mig och bad om råd, kanske för att han kände till min natur och visste vad jag skulle svara. Jag var på väg att stänga badrumsdörren om mig när han ryckte upp den, gled in och stängde med en smäll. Hans ögon flackade och hans hand höll min arm i ett nervöst grepp. Vill du? Jag skrattade till men mötte genast hans seriositet. Han hade pratat med Engla och hon hade givit sitt godkännande. Engla, han, jag och hennes väninna som vägrade låta sig uteslutas. Engla satte på musik i det dunkla vardagsrummet. Ute snöade det, stilla, kyligt. Hennes händer var varma, vana mot min kropp. Alkoholen rusade i ådrorna, ändå kände jag mig helt nykter. Klarvaken. Vi dansade, smekte varandra. Hon smekte mina bröst och jag blev osäker. Han som satt i soffan hörde inte hemma där. Engla berömde min kropp, det hade hon gjort många gånger förr. Förstår hon inte att hon är vackrare än jag?
Men det var innan hon träffade amerikanen, innan hennes pappa dog, innan hon blev nykter. Jag undrar om hon minns svaret på min hemliga önskan? Hon hade svarat att hon även åtrått mig. Att hon länge hade funderat på det men att tillfället att tala om det aldrig hade infunnit sig. Fjärilarna dansade i min mage. Sedan blev hon kär, men inte i mig. Om det var svårt att få tag på henne förr var det omöjligt nu, för att inte tala om att få träffa henne på tu man hand. Till slut gav jag upp.
När jag skrivit det här minns jag och förstår bitterheten som väller upp i mig. Tiden kanske läker sår men den har även förmågan att riva upp dem igen. Engla har sårat mig, det tror jag att hon vet. Är det därför hon inte vill se mig ensam? Jag vill inte träffa henne mer. Hon är härmed en del av mitt förflutna, min ungdom. Ett kapitel jag sluter tätt till mitt hjärta och avslutar med en suck till farväl. |
