I min krämtonade förortslägenhet ligger allting på rätt plats, precis som jag vill ha det. I mina garderober är allt uppdelat efter färg och plagg och i min chiffonjé ligger alla mina småsaker sorterade i dussintals lådor precis där de alltid har legat. Jag vet exakt var jag har allting. I min almanacka har jag alla tider och möten uppskrivna. Jag är aldrig förvirrad, sällan försenad och alltid lugn och sansad. Min stora svaghet är däremot att jag är ensam. Min säng är på tok för stor för mig, och trots att jag alltid har täcken och kuddar i uppsättningar om par är enbart min sida någonsin använd. Jag sitter bara på ena sidan av soffan, brukar bara ena badrumsskåpet och använder bara ett par av tofflorna som ligger vid dörren. Jag lever ett halvt, om än fullkomligt, liv. Jag är en halvmåne, en perfekt och lysande halvcirkel, med sin motpart någonstans i den mörka rymden vi kallar ensamheten.

Jag hade alltid hoppats på att någon dag hitta den rätta. Precis som hur allt i mitt liv var i ordning verkade det troligt att jag skulle finna henne någonstans. Kärleken verkar däremot inte följa någon sorts logik eller mönster. Kärleken är oberäknelig och opålitlig. Kärleken kan få en sund människa att försumma sitt liv och uppfyllas av okontrollerbar lust, eller hopplöst vemod. Kärlek kan få folk att vilja dö eller aldrig sluta leva. Kärleken är en fruktansvärt stark kraft som ingen levande människa kan kontrollera eller förstå sig på. Även om jag har svårt att erkänna det så verkar det som att Ordningens motsats är Kärleken.

Men helt plötsligt dök hon upp, en vanlig vardag utan förvarning. Hon gav mig inte ens chansen att undvika mötet, för mitt inne i mataffären började hon plötsligt prata med mig. Jag blev förvånad, såklart, men sa några vänliga ord tillbaka, och innan jag visste ordet av så satt vi på ett kafé i närheten och pratade om både det ena och det andra. Hon skiftade mellan samtalsämnena så att det var svårt att hänga med, pratade om sina många hobbyer och sina favoritdjur och sina favoritfilmer och grönsaker som hon tyckte var äckliga och hur rolig den där gubben ute på gatan såg ut, han med den roliga hunden, en schnauzer med en liten skotskrutig beklädnad på sig, och vad servitrisen skulle ha sett mycket sötare ut om hon bara klippte luggen och vilka tesmaker som var hennes favoriter och varför hon aldrig hade på sig gymnastikskor på onsdagar och hur många nagellackflaskor hon hade i kylskåpet och om när hon hoppade jämfota längs hela Drottninggatan och hur gärna hon ville kyssa mig

tiden tycktes bara röra ihop sig i hennes sällskap och jag vet inte om det tog tio minuter eller fem dagar men innan jag visste ordet av så var hon hemma i min lägenhet och kanske hade hon bott där ett tag eller så kom hon bara på besök ibland och alla mina saker bara spred ut sig och hennes saker hamnade över hela rummet och allting blev så otroligt rörigt och stökigt och lite smutsigt också varje gång hon kom hem till mig och vi klädde av oss och klädde på oss och ibland orkade vi inte ens med att vänta på det heller utan vi hoppade runt i ett virrvarr och utnyttjade ytor som jag inte ens visste att jag hade och åt saker som jag inte ens visste att man kunde äta och plötsligt insåg jag när jag låg där bredvid henne och hon sov med sin arm över min mage att trots att det låg smutsiga strumpor på kudden intill mig och trots att all min ordning var som bortblåst och min almanacka var helt oanvänd så kunde jag slutligen förstå vad kärleken verkligen handlade om