På rosengårdarnas skönaste höjd
Där lekarna sker i evinnerlig fröjd
Brinner kärleken snabbt uppå skyhöga bål
Bakom sorgernas galler av starkaste stål

Och i flammornas ljus vilar glasklara tårar
För evigt förkastade av kärlekens dårar
Som aldrig mer åtrår eldarnas glöd
Utan prisar förbannat sin nalkande död

Men när rosorna blöder och färgen blir svart
Och eldarna slockna till mörkaste natt
Så vandrar de dystra till dödsrikets floder
Och längtar tillbaka till lågornas moder

Av smärta och saknad blir dåren så blid
Att allt han förkastat står stillsamt i frid
Och mörkret förvanskas av viskandets sus
Ty mannen är tom utan kärlekens ljus