Det är fruktansvärt vissa dagar.

Hon trasslar in sig i fiskelinan.

Hon svär men försöker igen.

Det måste ha varit i oktober, i alla fall var det höst. Den sista solen var så stark att den bländade.

Jag satt på stenen bakom. Hon hade fått upp några fiskar. Rödingar, sa hon, som låg och torkade i plastpåsen på land. Allt var så blankt innan det blev mörkt. Vattnet, linan, fiskarna.

Hon har perfekta armar och läppar och ögonen ser så fina ut. Dom är också blanka.

Magen är så stor nu. Hon tar sig om höften när hon vänder sig om och ser på mig.

Det är bara två månader kvar.

Så blir det kallare och jag drar upp dragkedjan ända till hakan. Hon tittar i påsen och häller tillbaks till sjön.

Jag kan se hur dom flyter upp till ytan igen.