När Thorsten Philenius fick höra att hans gode vän Markel Gustafsson hade tillverkat en fullt fungerande tidsmaskin fanns det inget tvivel över vad han ville göra med denna kunskap. Thorsten lade genast ner sin cigarr på bordet och lutade sig fram för att klarlägga sin plan för sin kamrat, och med några väl valda ord, en signerad check och en klapp på axeln lämnade de båda herrarna hotellet med lika stora flin och lika många glada tankar om de kommande veckorna.

Tidsmaskinen var ett rostigt åbäke. Vid första anblick var Thorsten osäker på om den verkligen skulle fungera, men när Markel presenterade en tidning från nästkommande sekel spratt gubben upp i luften med ett glädjetjut. Markel skötte spakarna och angav år och datum efter en lista som Thorsten hade skrivit under en lång natt i biblioteket. För en utomstående observatör hade kanske tidsresan varit väldigt otillfredställande, ty allt som faktiskt skedde var att den gamle förläggaren gick in i en plåtkammare och kom kort därpå ut igen. Det som gjorde det hela fantastiskt var att han alltid kom ut i sällskap av diverse förbryllade och hänförda herrar och damer.

Ni förstår, det hela hade fallit sig naturligt för Thorsten, då han hade gått igenom litteraturhistorien från antiken till samtid och skrivit ner publikationsåren för de viktigaste verken i världen. Varje gång han gick in i kammaren var han iklädd ett barns förväntansfulla glädje, och var gång han steg ut var det tillsammans med de största författarna genom tiderna. De två herrarna upprepade samma procedur ett hundratal gånger, så till den grad att det till slut luktade lite bränt från maskineriet. Och varje gång en tidsfärd hade lyckats ledde Thorsten dem med den största respekten och gästvänligheten han förmådde till stadens finaste hotell, där de bjöds på gravad lax, cigarrer och stora mängder vin.

Det hela var väldigt lyckat, men när de slutligen hade bockat av den sista punkten på listan begav sig Thorsten Philenius in i kammaren igen för att utforska vad framtiden hade att erbjuda. Kort därefter kom han ensam tillbaka och ryckte på axlarna och förklarade för en förvånad Markel att framtiden såg ytterst mörk ut och att de kommande generationerna aldrig ens hade hört talas om ett enda namn på Thorstens lista. Efter en gemensam mörk reflexion över detta faktum gick de två herrarna till hotellet och satte sig vid ett bord tillsammans med Goethe, Hoffman, Kafka och Stefan Zweig. Vid de övriga borden syntes bland annat hur Strindberg hade en vild diskussion med Virginia Wolf, hur Oscar Wilde, P.G. Wodehouse och Jerome K. Jerome berättade lustiga anekdoter för varandra och hur Truman Capote underhöll en hel grupp bestående av bland annat Harper Lee, Hemingway, Steinbeck, F. Scott Fitzgerald och Faulkner.

Restaurangen på hotellet var full av liv, och det var enbart genom ren ihärdighet och charm som Thorsten lyckades få tyst på alla för att, genom en mängd olika språk, förklara att han skulle lämna dem för kvällen, men att de var fria att utnyttja hotellets restaurang och rum som de själva ville, att han skulle besöka dem regelbundet under den kommande månaden och att han önskade dem en god vistelse i Sverige.

När Markel och Thorsten då slutligen ragglade hem var det luddiga lovord som kom från uppfinnaren. Thorsten var själv mycket nöjd och misstänkte att alla hans utgifter skulle visa sig vara både lönt för hans privata ekonomi och för den kulturella välfärden.

Dagarna gick och författarna gjorde sig hemmastada. Hotellet hade stängt för allmänheten och personalen sprang runt i trapporna och tjänade alla deras behov. Författarna underhöll sig själva så gott de kunde, och när de inte njöt av lyxigheternas överflöd, givande intellektuella samtal över gränserna och den kravlösa friheten att göra vad de ville satt de givetvis och skrev. Salinger var snabbt igång och satte sig i biblioteket med Hemingway och James Joyce, medan William Blake mest satt ute i trädgården med Lord Byron, Emily Dickinson och de andra romantikerna och Aldous Huxley, George Orwell och Ray Bradbury hade givande politiska och filosofiska diskussioner i salongen. Systrarna Brontë umgicks mestadels med Jane Austen och Virginia Wolf och varvade egna skrivningar med högläsning.

Det lustiga, märkte Thorsten Philenius under ett av sina besök, var att det sällan talades mellan nationerna, även om det stundom hände ändå. Nerval, till exempel, fann mycket av intresse i Dostojevskij, som han spenderade en del tid med, när han inte talade med Rousseau, Voltaire eller Flaubert. Thorsten tog initiativet att uppmana de hundratals författarna att hjälpa varandra att bryta språkbarriärerna och lära sig något om varandra, vilket gav resultat redan vid hans nästa besök, då de flesta verkade kunna tala med alla.

Veckorna gick och när Thorsten och Markel slutligen kom för sista gången var det en ojämn stämning i luften då den gamle förläggaren skulle samla in författarnas texter. Kafka kved i ångest och ville bränna upp sina manuskript, medan Charles Dickens hela tiden upprepade att han behövde mer tid då han skrev sida upp och sida ner i en tjock bunt med papper. Slutligen gav de sig, även den grinige Strindberg som mest hade suttit på sitt rum och uttryckt sitt förakt mot etablissemanget han mer eller mindre kände sig tvingad att ingå i. Thorsten och Markel satte dock kort därpå igång tidsmaskinen igen och tog farväl av författarna medan de en efter en åkte tillbaka till sina respektive tidsperioder, där deras medmänniskor knappt ens skulle märka att de hade varit borta. Efter flera långa arbetstimmar vid maskinen satte sig Thorsten ner vid sitt skrivbord på kontoret med den stora högen av dokument och satte igång arbetet med texterna.

I Thorstens plan hade det däremot inte ingått att hantera dessa verk var och en för sig, ty han ville åstadkomma ett mästerverk som skulle ta de goda litterära kvaliteterna från samtliga författare. Medan gästerna hade sysselsatt sig med sitt skrivande hade därför Markel redan tillverkat en annan maskin som skulle kalkylera texterna utifrån Thorstens förslag och komprimera dem tills det slutligen skulle komma ut en enskild bok som skulle ta världen med storm.

Återigen gick veckorna och stämningen på förlaget var hög medan Markels maskin brummade inne på Thorstens rum. Under tiden som den bearbetade texterna hade manuskripten cirkulerat runtom bland arbetarna och de hade talat sig saliga om författarnas goda språk och fyndiga idéer. Alla var förväntansfulla över vad maskinen skulle åstadkomma.

Och så kom slutligen dagen och alla arbetarna, vännerna och familjen stod samlade framför Thorsten, som stod i sin finaste kostym med ett halvtomt champagneglas i handen och tittade på nedräkningen på maskinen tills det slutligen pep till och brummandet upphörde. Alla höll andan och såg hur en bunden bok långsamt fördes ut ur en av öppningarna. Thorsten glänste av stolthet när han tog upp volymen och tittade alla i ögonen.

– Mina damer och herrar, ärade medarbetare, kära kamrater och älskade familj. Jag ger er, sade han med konstpausen tryckandes på publiken och tittade upp mot boken, Pelle får en boll…