Mitt på den dystra vardagens höjdpunkt
skjuts min glädje i taket
och flyr mig själv och haket
och lämnar mig ensam
med en osträngad fiol
och en kvinna jag aldrig träffat

Till stampande takter på furugolvet
ser jag ljuset från vår dörr
och normerna från förr
Så deras otäcka dans
och deras hulkande flin
slår mig ner likt ett sädesax

Och de fäller varann i rumlande slag
ty spriten är deras vän
och brännvinet tjockare än blod
och jag hör med en gång
deras vidriga sång
som splittrar vår kyrka itu

Så jag går min väg mellan bänkarna
och lämnar de svaga för sig
medan ljuset bränner mig hårt
Låt dem leva sitt liv
Och spela sin giv
Men jag måste finna min lycka