Kapitel 1

Introducerandes Oskar

Hade det varit kallt ute hade ett litet stilla moln rest sig från ca 1.7 meters höjd. Det hade varit ett moln färgat gult och rött, inte orange, färgerna hade inte blandats utan de låg huller om buller om varann. När man druckit så mycket öl och vin att ens andedräkt färgats, då har man börjat komma upp i en ansenlig mängd öl och vin. När man sedan druckit så mycket att man kan klassa sig nykter, ungefär som när en alltför överviktig person ställer sig på en våg och den snurrar ett varv och stannar på noll, då har man fått i sig ytterliggare lite till. Det är då ett under att man står, är vaken eller för den delen lever. Det skulle då komma som en smärre chock, om inte en större, i alla fall som en fantastisk överraskning, att få veta att Oskar passerat denna gräns, eftersom han var allt annat än liggandes, sovandes eller för den delen död. Han var just nu enbart sen.

Klockan hade hunnit bli bra över sju när han likt Peter O’Toole föll som en fura över tröskeln. Jack och August skyndade ut i farstun i vilken det, som tur var, låg lite skor här och var. Det hade varit en glad farstu till skillnad från en i vanliga fall butter sådan, om nu farstur vore vid liv, som sett sin stökighet rädda Oskar från ett svårt fall istället för att vara orsaken till det.

Med ett snabbt ryck av ena ögonbrynet tittade Oskars öga fram. Då sade han

- Res opp, go’vänner, här vankas äventyr!

Varpå han slocknade igen. Jack och August skakade båda på huvudet och hjälptes sedan åt båda två att släpa den tredje till badkaret.

Oskar var nu egentligen inte särskilt medvetslös utan snarare enbart inkapabel att göra något åt sig själv för stunden. Beträffande detta, medgav han faktiskt själv att det kanske var ganska så tragiskt, fast å andra sidan ville han verkligen inte hålla med om det. Nej faktiskt, han tog tillbaka den tanken fullständigt. Liksom va fan vet den som skulle kunna ha stått där bredvid och tittat otroligt dömande och nedsättande på honom? Ingenting, precis! För sådan var Oskar, en sådan som mest lyckas vara ganska så ocharmig, ibland till och med otrevlig. Fastän han egentligen ser sig själv som, och faktiskt är, världens största svärmorsdröm, så lyckas han inte direkt förmedla detta. Man skulle kunna påstå att han inte riktigt tycks ha något intresse för det heller. Vad de flesta inte vet om Oskar är att han är en riktig romantiker, en stor sådan, en som reciterar poesi för kvinnor när han inleder samtal med dem på krogen och som kommer undan med det också. Vad som dock är fullständigt oförståeligt för Oskar är hur ingen kan veta om detta. Ser de inte vilken spatserande charmör han är när han i fyllan flanerar omkring i tron att han och James Joyce irrar omkring på Dublins bakgator diskuterandes de idéer karaktären Dmitri Prokofych Razumikhin ur Dostojevskijs Brott och Straff uttrycker angående de få sanningar som folk verkligen säger? De diskuterar högljutt trotts att de båda håller med varandra. Det blir lätt så, då den ene vill att den andre ska hålla med honom utifrån det sätt som han förklarar det på samtidigt som den andre känner samma sak gentemot den förste trotts att de som sagt egentligen säger samma sak. Detta är förvisso något som ganska självklart inte sker, men Oskar blir fly förbannad när folk inte kan se att det visst sker trots att Oskar själv vet att det inte sker men det irriterar honom något otroligt när andra inte kan förstå att han vet att det inte är så att han är där men att det är alldeles underbart att kunna dagdrömma sig bort till en sådan verklig skapad verklighet som inte påverkar någon annan på något sätt men tillåter honom att ha kul när alla runtomkring är så tråkiga då de inte vill se eller förstå något som är så uppenbart och självklart riktigt. Det är någonstans här som folk brukar börja se honom som en otrevlig fyllbult och inte som den charmige kisen han är.

Så i och med att han inte kan, väljer Oskar att inte röra på sig en stund. Istället ägnar han denna stund till att tänka lite. Han funderade lite på ett samtal som säkert skulle komma att föras när han snart kommer tillbaka till bordet. I sitt huvud tänker han:

Jag drömmer om att visa mitt rätta jag, jag drömmer om att inför världen visa vem jag egentligen är. Jag är så trött på denna charad.

Men någon frågar då, varför denna charad? Vadan detta döljande?

Han svarar: Jag orkar inte att hela tiden gå runt och visa mig intressant. De flesta människor jag träffar är i sig så ointressanta så jag tappar all lust att skapa konversation eller byta ut idéer. Och för att varenda människa man träffar inte ska klistra sig vid en med en massa förödande tråkiga frågor och tankar som jag redan tänkt hundra gånger eller svarat på tusen gånger. För att jag ska slippa upprepa samma förolämpande värdelösa samtal. För att jag ska slippa engagera mig i detta slentrianfolk, skapar jag fasaden av idioti. Av samma anledning som jag inte vill prata med dumma människor vill andra människor inte det heller, så då pratar de inte med mig och jag slipper dem. De undviker mig innan jag hinner undvika dem. På så sätt kan jag observera dem i frid och när jag ser en intressant en kan jag visa mig för denna.

Han fortsatte sin monolog: Men jag är fasansfullt trött på detta spel. Det skapar samtidigt ett avstånd som jag inte tycker om. Det innebär att folk som blir mina vänner icke känner mig och inte kan ge mig gott för så som jag egentligen tänker. De gör löje av försök till allvar. De förkastar tanken av att jag skulle utföra något vettigt, något skickligt.

Därpå utropade han: Så jag drömmer om att visa världen vem jag är, vad jag kan. Jag drömmer om att säga till dem, att berätta rakt ut: Ni är maskar i mitt äpple. Jag tänker – ni luftar!

Lite lugnare skulle han sen förklara sig vidare: De flesta människor som säger något för första gången har oftast redan tänkt det minst hundra gånger. När någon verkligen säger något utan att tänka, då har han fångat stunden. Men ni folk, ni går bara och väntar på att få låtsas vara den ni skapat som ideal i era tankar. Smuts.

Men om han skulle säga vad han tänkte, vad vore han då? Om han äntligen fick berätta för dem vem han egentligen var, eller kanske bara ville vara. Inför världen var det för sent, hans person var inte längre en allmän anslagstavla med post-it lappar som beskrev hans dumma jag. Den hade ramats in bakom en skiva av glas. Inför världen var det för sent att visa vem han så gärna ville vara. Nu kunde han bara lura ett par få.

Så han sa: Vem bryr sig? Låt oss skåla för omedvetenheten!

De andra stämde in: Skål! Skål för en kväll utan att tänka!

Och för en kort sekund – under skålen, höjandet av glasen, tittandet i ögon och själva drickandet – stannade de tre upp för att ägna denna lilla bit av tiden till att inte tänka på något, eller i alla fall tänka på att inte tänka på något. Alla som har försökt att inte tänka på något vet att man förr eller senare måste tänka på att man inte tänker på något och medan man inte tänker på något måste man tänka på att man inte tänker på t.ex. en båt eller ett hus, inte ens orden båt, hus eller en bild av bokstäverna båt, hus, måste man hela tiden tänka på att man inte tänker på. Så det är som synes ypperligt svårt att inte tänka på något. Om man mot all förmodan tänker efter en stund att man inte tänkte på något, så har man all anledning att vara glad och fira att man lyckades med bedriften att inte tänka på något. Så under själva skålen, lyftandet av glasen, tittandet i ögon och drickandet så stannade de tre upp för att inte tänka på något, och tro det eller ej, de lyckades med att för en liten kort sekund att inte tänka på något. Men sen tänkte de inte mer på det och fortsatte fira. Dock lyckades de med ytterliggare en omedveten bedrift, att eftersom de gjorde något omedvetet för första gången, alltså att inte tänka på det innan, så lyckades de fånga stunden. Något som ytterst sällan händer och endast kan ske på ett par olika sätt, till exempel genom att fånga bilden av hörnet av skuggan av mörkret. De satte sig därpå med en suck av välbehag och en oförklarlig känsla, även den, av välbehag.

Men eftersom de alla var omedvetna om det hela så gick själva bedriften obemärkt förbi, förlorad, och ersattes av dålig andedräkt och fula yttranden.

Så här långt fram i Oskars tankar hade de övergått i dröm; han var nu alltså medvetslös.