Det fanns nog ingen anledning att oroa sig. Luftkonditioneringen surrade precis som vanligt och väggarna växlade mellan samma behagliga toner. Till och med vattnet smakade samma körsbär som alltid. Men om man blickade bort från de färgglada skärmarna kunde man, om man verkligen betraktade detaljerna, lägga märke till en förändring i himlen. Man hade förstås kunnat avfärda det som en synvilla. Kanske för lite sömn, vitaminer eller syrgas. Men ibland kan man inte släppa det. Ibland etsar sig tanken fast som en fästing, som bara växer och blir större.
Det var konstigt att de inte nämnde det någonstans. Allting centrerade runt snygga, euforiska människor som alltid erbjöd något nytt och spännande mot utbyte av dina lösenord. Det var egentligen rätt skönt vad lite man behövde jobba varje dag. Ungefär tre timmar, om man var på ett bra företag och hade jobbat i några år. Och gjorde man det kunde man släppa allt när man väl loggade ut, bara för att ligga och vila, eller kanske ta sig en tripp någonstans. Ibland kunde man vakna med kanylen kvar i armen och illusionen av sand på knäna morgonen efter. När man var sådär smårusig efteråt kändes det alltid bra att ta sig ett träningspass, gå någon kilometer i trappmaskinen. Sen brukade det släppa.
Men vad var det där i himlen för något? Hade det alltid sett ut så? Det lyste rött mellan titanpersiennerna och färgerna skar sig mot kökskulörerna. Det irriterade ögonen. Frukostpärlorna såg mest bruna ut på bordet och då gick det ju inte att sortera dem. Lika bra att ta dem allihop på en gång. Allt blandas ju i magen till slut i alla fall, vad de än säger.
Med några klunkar körsbärsvatten var de snart svalda, och sen var det bara att vänta på att de skulle tas upp i blodet. Det röda skenet blev allt intensivare ju längre man tittade. Och stirrade man riktigt länge, och höll för lite med handen, kunde man snart urskilja svarta fåglar som raskt flög över himlen. Det var nästan att man blev lite fundersam över vad det var för några besynnerliga saker som flög där ute. Varför flög de i formationer? Varför svepte de ner över marken?
Så skakade det till. Om det var väggarna eller knäna som gav efter först var svårt att säga. Allting tycktes bara kollapsa på en och samma gång. Men innan värmen slog till i ansiktet fanns det inte många tankar om vad det var som höll på att hända, eller vilken tur det var att frukostpärlorna var felblandade. Golvet var som bomull. Vad skönt det ska bli att vila lite. |