Någon gång mitt under natten flimrade lamporna inne i konferenssalen igång. Ljudet av läderskor och kaffeslurpande stormade in medan ett dussintal individer steg in på heltäckningsmattan och satte sig runt det ovalformade bordet. Portföljer öppnades, papper sorterades och halsar harklades. En gråhårig kvinna med för släta ansiktsdrag för sin ålder ställde sig vid ena kortsidan med armarna vid sidan. Det blev tyst.
      – Tack så väldigt mycket för att ni kom under så underliga omständigheter, började hon. Jag uppskattar det verkligen! Det gör mig så oerhört glad att få jobba med sådana arbetsvilliga och härliga människor som ni.
      Det blev ett surr av modesta svar och komplimanger inne i rummet.
      – Nåväl, anledningen att jag har bjudit in er här är för att jag har ett viktigt besked att dela med mig av, fortsatte den äldre kvinnan, som nu tog en konstpaus och observerade reaktionerna i rummet.
      Alla log.
      – Som ni vet har vårt arbete gett väldigt goda resultat under de senaste åren. Årsredovisningen i mars visade att vi har nått en nivå på hela 95 procent, med en felmarginal på ca 0,2 procent.
      Leendena blev större, folk tittade sig omkring till höger och vänster, skakade varandra i hand, klappade varandra på ryggen och skrattade glatt. En del räckte upp ena tummen i luften.
      – Faktum är att detta är bättre resultat än väntat. Under alla mina år inom föreningen har vi aldrig haft en sådan ökning som under det senaste året. Jag är säker på att de flesta av er dessutom har märkt själva effekterna i ert vardagliga liv.
      Det nickades, några slängde ur sig några hastiga, tysta anekdoter till människorna intill.
      – Men detta är förstås ingenting i jämförelse med vad som har skett på den globala nivån, avbröt kvinnan. Förra årets kampanjer för desarmeringen av väpnade styrkor över hela världen utförde sina uppgifter till fullo. Handelsöverenskommelsen i augusti har höjt BNP-värdena globalt, så att inga länder längre klassas som U-länder. Det råder i princip inga konflikter alls längre.
      Människorna hurrade, ställde sig upp och klappade händerna, omfamnade varandra och fällde glädjetårar mot den blå heltäckningsmattan.
      – Och nu får det vara nog.
      Folk hoppade upp och ner, sjöng kamratliga lyckosånger och…
      Blev tysta.
      – Det räcker nu, det får vara slut på trevligheterna, sa kvinnan och forcerade blicken bestämt i var och en av deltagarna.
      De satte sig ner, förvirrade och förstummade, ögonen sökandes efter en trygg punkt att fästa sig på.
      – All den här jävla hysterin att hela tiden försöka anpassa sig till andra, att sätta sina medmänniskor före sig själv, gör mig så in i helvete illamående. Jag blir så förbannat trött på den här skiten att jag har slutat att gå ut om dagarna på grund av risken att se någon av er. Det får vara nog nu!
      Munnar hängde öppna av chocken att för första gången på väldigt länge höra svordomar yttrade.
      – Den enda anledningen att jag har fått hit er inatt är för att göra det besvärligt för er. Jag vet att ni har haft långt att åka, att flera av er knappt ens hade hunnit hem innan ni blev kallade hit. Jag vet att de flesta av er måste upp tidigt imorgon, och det gör mig glad. Jag hade lika gärna kunnat göra det här utan att berätta det för er, men halva nöjet är faktiskt att se era dumma miner när ni får reda på det. Ni har fått sparken allihop, jag har dragit in lånen för era bostäder och har beslagtagit era firmabilar. Alla aktier har inkasserats och kommer att spenderas på investeringar i diverse tobaksbolag, vapenindustrier och tunga industrier i närheten av bostadsområden. Dessutom kommer jag personligen att finansiera en nybildad gerillaarmé som planerar att störta presidenten i Venezuela.
      Vid det här laget utförde gruppen i rummet en förträfflig pantomim av hur ett rådjur ser ut strax innan det blir överkört av en lastbil i färdriktning söderut längs E4 en bit utanför Jönköping. Till skillnad från rådjuren fanns det däremot inte en enda muskel i deltagarnas kroppar som ryckte till som för att undvika eller, på sin höjd, lindra det nalkande hotet.
      – Jag hoppas att detta möte har varit otrevligt för er, och tills vi oundvikligen stöter in i varandra på gatan: lämna in era nycklar i entrén, ha en dålig dag och dra åt helvete.
      I detta ögonblick stormades rummet av beväpnade väktare, som med slag och glåpord forcerade ut den förvirrade gruppen till trottoaren utanför föreningslokalen. Och mitt i all misshandel och allt elände kunde de flesta, på något vis, inse att detta var början på en ny, härligt vanlig värld.